Ni ska bara veta vad jag har funderat på den här regeln, den är usel.

För inte är den säker heller för den delen. Personligen har jag och skulle aldrig klämma mig in mellan väggen och ett ekipage i trav eller galopp, aldrig.

 

Detta får mig att vilja ifrågsätta denna regeln då jag tycker det är hundra gånger lättare att smidigare om skrittande ekipage faktikst kunde hålla sig mot väggen, då vet man vart man har dem. Och allvarligt talat, hur många gånger rider man på spåret för att rida på ett hinder? Det gör inte jag i alla fall. Jag hoppar hellre fram med lite snävare anridning, och då är det inte så kul om någon skrittar där.

 

Själv brukar jag skritta på spåret, så långt ut mot väggen i ren respekt, men jag blev snäsigt tillsagd en gång och det är ju inte heller så kul. Red då på en ponny som var lite bakskygg och jag ville verkligen inte ha någon som susade förbi henne på insidan för då blev hon rädd.

 

Börjar inlägget såhär: Vilka tomtar..!!

Blev lite upprörd och mållös efter att ha sett första avsnittet av den fjärde upplagan av Svt:s Ponnyakuten.

Utan att överdriva så vill jag tyvärr påstå att det har gått liten aning för långt. I början var jag helt frälst av ponnyakuten och majoriteten av problemen var hanterings- och lastningsproblem med gulliga ungdomar som faktikst behövde hjälp då problemen var jobbiga för dem och gjorde deras vardag begränsad.

Programmet var ödmjukt och någonting speciellt. Vanliga undomar med problem som faktiskt var intressanta att följa genom seriens gång.

Det var 2009.

 

Tre år senare ser vi ungdomar som jag faktiskt tror provocerar fram problem för att komma med i tv. I alla fall litegrann. Jag ska inte dra alla över en kam, det fanns faktiskt några "riktiga" problem med i programmet men de allra flesta problemen var .. speciella. Reagerade mest på hon som inte kunde sitta ner, blev arg på hästen och drog den i munnen, samt svor åt den. Sen blev hon uppmuntrad som "en liten fighter" av Tobbe Larsson.

 

Personligen är jag inte heller ett dugg intresserad av att se en problemhäst som anses vara en bitch, när ryttaren och dennes familj inte ens har sett att häststackaren har skav efter sporren.

Sen fanns det fler exempel på stackars barn som skämmer ut sig själva, tycker så synd om dem, Det borde finnas någon vuxen som kan stoppa dem innan de väljer att söka till programmet. Eventullelt försöka hjälpa till efter bästa förmåga då mååång problem är så simpla. Vad har Tobbe som gör att en ryttare kan våga galoppera? Det finns åtskilliga duktiga tränare, mentala som ridlärare i det avlånga landet som faktiskt är pedagogiska nog att kunna lösa sådana problem på bara någon vecka.

 

Kanske var fler än jag som dessutom såg personer som inte kunde rida?

Tycker så synd om dem, ärligt talat. Sen läggs skulden på hästen. "Tobbe säger att min häst är för svår, och jag borde lära mig rida på en lugnare häst." Fast jag tyckte inte hästen verkade särskillt svår? Den agerade på ett sätt som hästar bör göra i liknande situationer och det den gjorde var inte olämpligt.
En sak om man nu accepterade problemet hos ryttaren, men att hästen pekas ut som syndabock är fel. Tobbe har menat på, att alla problemen ligger hos ryttarna, men han säger emot sig själv vissa gånger. Att han bryter sitt egna koncept för att det ska låta bra och få mer medlidande med ungdomarna.

 

Just nu är det inte bra tv. Vill dock fortfarande tilägga att det fanns massa problem som är vettiga, tycker dock synd att det inte är dem vi får se och fördjupa oss i. Egentligen, är det ju inte SVT:s fel heller, utan de som söker. Fast å andra sidan är det ju SVT som väljer ut vad som ska visas. Ponnyakuten har tappit sin prestige, just nu är det bara ett sätt för ungomar att visas i tvrutan för att bli "känd". För mycket fokus läggs på de ointressanta problemen som egentligen ligger hos hästägarna.

 

Är tveksam till om jag tänker följa denna säsong på samma sätt som jag följde den tidigare.

Riktigt tråkigt då jag älskar Ponnyakuten och hela konceptet, men just nu svajar innehållet. Rejält.