Haters

Hamnade av en slump inne på ett arkiv, runt September förrförra året. Vilka äckliga jävla haters det finns, jag blir spyfärdig. 

 

Läste mina gamla inlägg och det var under den tid jag verkligen kämpade som mest för att kunna få lite flyt med Pärlan. Jag skrev hur jag hade prestationsångest och att jag hela tiden mätte sig med andra som var så mycket duktigare än mig. Jag mådde verkligen inget bra alls, och jag försökte hela tiden att dölja det från bloggen.
Hela tiden fick jag pik-kommentarer över hur lite jag kämpade med Pärlan. Experter som hela tiden menade på att bara om jag kämpade lite, så skulle jag få en fin ponny. Det var minsann ingen konst att få den där ponnyn att hoppa!

 

Antar att ni kan föreställa er hur det kändes - prestationsångest till tusen, massa press, träning som inte hjälpte & ingenting fungerade. Men jag vägrade ge upp för jag vill inte bli igenkänd som svag på något sätt.

Samtidigt fanns ju hela tiden de här vännerna och personerna som stöttade och peppade, men det blir så lätt att man hänger upp sig på de här elaka kommentarerna. Avundsjuka idioter som gjorde allt för att försöka knäcka mig när jag hela tiden försökte se saker positivt och kämpade med min tjuriga ponny. 
Självklart sa jag ju att jag inte brydde mig, men när man läser ord om verkligen är riktade mot dig - så är det inte lätt att glömma. Klart att man tar åt sig, särskillt när det är så känsligt. 

Alla gånger det gick dåligt, skrev jag aldrig på bloggen. I alla fall inte hela sanningen. Jag dolde sanningen för mig själv för att hela tiden verka så bra och perfekt, och att jag också lyckades. Men skillnaden var bara att i verkligheten så hade inte min ponny förändras på något sätt. Hon var rädd för att hoppa och hur mycket jag än tränade, peppade och var på henne så vågade hon inte hoppa. Men här på bloggen försökte jag få det att framstå som att det gick bättre och att det här skulle bli jättebra. Utan att neka, jag lurade mig själv hela tiden och trodde på mina egna lögner. Jag ljög inte, utan jag bara fick saker och ting att framstå bättre än vad det var genom att inte skriva hela sanningen. Att sedan bli påminnd av att man egentligen är värdelös, är som ätt bli slagen med en stekpanna. I ansiktet. Sen fortsätta lé och säga att man inte tar åt sig är omänskligt.

Denna hästvärld är egentligen sjuk, och ännu sjukare när hästvärlden finns på internet. Här kan alla leka osynliga och personerna som verkligen inte kan unna andra lite lycka eller framgång är då alla haters.

De som hatar oss, och vi som hatar dem - de gör allt för att slå andra med sina vassa ord. 
Med en stekpanna. I ansiktet.

 

Vi har ju verkligen samma typ av historia att berätta om våra ponnysar du och jag Anna! En klapp på axeln till dig som tagit dig igenom de här tuffa ponnyåren, och jag om nån vet hur det känns när ingen tycks förstå kärleken man har till den där allra tjurigaste ponny, samtidigt som man nästan bara vill ge upp, kämpar och kämpar men trampar på samma ställe i ruta 1 samtidigt som man vill försöka försvara sin ponny för personer som egentligen inte vet mer om den än namnet. Haters försöker bara trycka ner andra för deras svagheter för att deras egna ska verka mindre, ingen respekt alls till såna människor. Du är en stark tjej Anna, och har du klarat dig igenom det här med Pärlan så kan det bara gå bättre. Jag tror på dig, kram!

Känner igen mig i mycket, särskilt i det om att man inte skriver om det som går dåligt när man har ögonen på sig. Så var jag också förut, kanske lite fortfarande. Men jag släppte den bloggen, den prestigen och alla läsare. Sen började jag i liten skala, utan mål att bli störst och provocera och bara skrev vad jag kände för. Men det är svårt att finna ork att rida och vara i stallet de perioder man känner att man bara förstör för hästen och bara ser sina fel. Förhoppningsvis blir det färre med tiden, de där djupa dalarna.