Något som såklart är viktigt i alla sporter för att lyckas är att vilja. Det är väl på något sätt det som får oss att orka vidare. För mig så förstör viljan samtidigt som det är den som får mig gå ut till stallet och får mig motiverad när jag vet att alla timmar i sadeln tar mig ett litet steg närmare mitt mål och min framgång. 

 

Det är ganska intessant hur hjärnan fungerar när det gäller prestationer. Som Maggan sa: 

Men ack så svårt det är, när man väl sitter där. Sen på senaste tiden är det så att jag vill för mycket. När jag inte bryr mig ett skvatt om hur det går eller hur träningen ska gå, då går det så jäkla bra. Eller om jag inte orkar och bara rider helt kravlöst. Medans det på träningar när jag är riktigt taggad och vill prestera det absoluta yttersta, slutar det med att jag sitter i ett hörn och hetsgråter, typ.

 

Därför vill jag försöka utvecklas så mycket som möjligt och det enda jag kan tänka mig är att rida. VIll ta studenten, åka utomlands och jobba. Ännu mer - vill jag åka några veckor till sommaren och jobba med hästar. 

 

Även fast jag kanske inte alltid har haft kämparglöden och orken till 100% som yngre så är det ändå något som gjort att fast jag i princip har slagit ihjäl mig, brutit armar, fått spricka i svanskotan, fått fingrar ur led, fått sparkar och tuggat grus oräkneligt många gånger så är det något som har fårr mig fortsätta och inte ens bli lite rätt. Det måste på något sätt vara viljan? Att jag i min hjärna någonstans vet att det är rätt och att jag faktiskt vill. Annars hade jag någonstans inte fortsatt.

 

Jag blir lite fundersam när jag ser barn som är rädda och osäkra i ridningen. Vill de verkligen hålla på? Vad är det som gör att de är så rädda att de måste begränsa sin ridning. Som förälder skulle jag ifrågasätta mitt barn om denne verkligen vill. Problemet sitter i fråga hos barnet själv och ingen annan kan ändra inställningen förutom ungen själv, och då spelar det ingen roll riktigt var man har för häst heller. Någon dag måste man lära sig, spelar ingen roll. Det är meningslöst att vara rädd, det hör till att göra sig illa och om man slår ihjäl sig idag eller imorgon spelar heller ingen roll. Faktum är att ingen kan ändra din inställning förutom du själv. 

Vet inte vart jag ville komma med inlägget, bara lite funderingar.